Tag Archives: libyen

En tid för bomber…

Till en början vill jag konstatera att jag likt väldigt många andra är glad över FN-resolutionen som godkänner inte bara en flygförbudszon men också ett trafikstopp för Khaddafis styrkor i Libyen.

Däremot så har jag lite svårt för den bombentusiasm som dykt upp i den svenska debatten. Det blir faktiskt lite löjligt när man krävt att Sverige och på något sätt Carl Bildt på eget initiativ, utan att ha fått en förfrågan från varken FN eller NATO, skulle skicka över JAS-plan för att delta i bombningarna (för sakens skulle glömmer vi de praktiska problemen såsom att Sverige saknar flygbaser i regionen och att bombresorna Skåne-Tripoli nog är i det längsta laget).

Däremot lyser kraven på att Sverige ska bistå med humanitär hjälp för att undsätta flyende libyer med sin frånvaro. Det finns inga krav på att Sverige ska bistå Libyens grannländer med att hantera flyktingströmmen och inte heller några krav på att Sverige ska upprätta fältsjukhus eller skeppa förnödenheter till Benghazi. Däremot ska vi som 23 land också sätta in våra plan och det är oerhört viktigt att vi fäller den 143e bomben. För det är tydligen det enda sättet att hjälpa till.

Annonser

Vapenexport inte bara till ondo…

Den vanligtvis kloke Adam Cwejman skriver på SVT debatt att liberala stater inte bör sälja vapen till diktaturer. Därmed gör han samma kardinalfel som många liberaler gör. Nämligen delar upp världen två separata grupper som ska ha helt olika intressen.

Men så funkar inte världen.

Dels så får man konstatera att det finns gott om fall där våra intressen sammanfaller med icke-demokratiska länder. Afghanistan, Pakistan och Irak är kanske de tydligaste fallen just nu. Inget av dessa länder är att betrakta som demokratiska och läget för MR i Afghanistan och vissa delar av Pakistan är långt värre än de var i Tunisien och Egypten. Men vi accepterar vapenexport och militärt samarbete för att vi har starka gemensamma intressen.

Dels så har vapenexport också andra fördelar. Om man tar Egypten och Tunisien som exempel. Anledningen till att dessa två regimer föll så pass ”enkelt” som de gjorde berodde till stor del på arméns i dessa länder inte utgjordes av isolerade galningar som hade allt att tacka diktatorn. Istället hade den amerikanska vapenexporten och samarbetet under långtid byggt upp dubbla lojaliteter som den amerikanska administrationen till slut beslöt sig för att utnyttja för att tvinga bort Mubarak.

Sen ska man komma ihåg att det inte bara är demokratier som tillverkar vapen. Skulle den Egyptiska armén istället för USA (en liberaldemokrati) haft säg Ryssland eller Iran som sin främsta leverantör och samarbetspart så hade nog situationen i Egypten sett helt annorlunda ut.

Sen säger jag inte att vi ska ha helt fri vapenexport, vad som helst till vem som helst. Men man kan inte göra det allt för enkelt för sig heller, utan man för använda sig av lite sunt förnuft. All vapenexport är inte av ondo.

Uppdatering,

Märkte själv att jag gjorde ett kardinalfel i att jag läste Adams text lite väl för snabbt. Efter en snabb diskussion på hans facebook sida inser jag helt plötsligt att jag kanske tolkat lite för mycket in i hans text. Så jag tar tillbaka ”anklagelsen” som var riktat mot honom och spretar den istället vilt mot andra 🙂

Vad Bildt förstår, men många andra missat.

På Facebook ser jag en uppsjö av upprörda inlägg från människor som tycker att Carl Bildt borde göra något för demonstranterna i Libyen. Ingen kan säga exakt vad han ska göra men något. Det mest konkreta som har dykt upp är att EU/USA eller någon borde införa ett flygfrizon över Libyen och på så sätt stoppa flygangreppen på demonstranterna.

Jag försöker, mellan blöjbyten och barnskrik, att ta mig igenom Hooman Majds ”The Ayatollah’s Democracy” som handlar demonstrationerna i Iran 2009. I boken för han fram tesen att omvärlden gjorde den gröna rörelsen en enorm björntjänst när den gick ifrån att vilja passivt stötta och bevittna demontrationerna till att själva försöka engagera sig i den gröna rörelsen. Jag lyfte fram en liknande kritik redan 2009.

I Newsweek finns en intervju med Wael Ghonim ”google chefen” som fått cred för att ha varit den som initierade och startade upproret i Egypten. I intervjun berättar han att han i ett tidigt skede blev kontaktad av en amerikansk NGO som erbjöd honom ekonomiskt stöd – hans svar var ett kort ”f*ck you”.

Det finns gott om andra exempel på hur demokratirörelser som gjort skillnad på marken i mellanöstern svarat precis på samma sätt som Wael Ghonim.

Anledningen till detta är historia. Det stora område som kallas mellanöstern är till stora delar post-koloniala stater som aggressivt utnyttjat nationalismen för att försvara och legitimera sin makt. Nationalismen är en pestsmitta som håller hela mellanöstern i ett järngrepp. Det är inte heller någon slump att varje försök till uppror slåss ner med argumentetn att demonstranterna är köpta av utomstående och att oppoisitionen är ”utländska makters” lakejer, osv.

Jag har de senaste åren lyft fram att omvärldens utgångspunkt vid revolter i mellanöstern ska i första hand vara ”do no harm”. Varje ord och uttalanden som utfärdas från officiellt håll måste vägas på en guldvåg enligt principen gör ingen skada.

För helt allvarigt, det finns inga som helst vinster eller skillnader på marken i Libyen om Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt går ut och tar demonstranternas sida. Inget kommer att bli bättre och det kommer inte heller att få Qaddafi att hålla tillbaka. Däremot finns det uppenbara risker. Det blir lättare för Qaddafi att spela på nationalistiska känslor och ”bevisa” att demonstranterna är köpta av utländska makter som inte vill något annat än att återkolonialisera landet.

Jag har all respekt för att det finns en hel del populister där ute som vill ha sina 5 minuter i rampljuset men ibland är det guld att tiga.

P.s med detta vill jag inte säga att man inte  bör fördömma våldet och övergreppen. Det har också Bildt gjort. Det är dock något helt annat än att lägga sig i landets styre.