Zahra Bahrami, pjäs i ett cyniskt spel…

Häromdagen avrättade regimen en Holländsk-Iransk medborgare hastigt och mindre lustigt. Zahra Bahrami var åtalad och dömd för drogsmuggling och det var också anledningen till dödsstraffet enligt regimen. Medan hennes släkt i Holland hävdar att 46-åringen knappt rökte och ansåg att det var konstigt att en drogsmugglare skulle ha tagit risken att delta i regimkritiska demonstrationer förra sommaren.

Idag har DN en artikel om något som varit uppenbart sedan Ahmadniejad tog makten för 5 år sen att avrättningstakten har ökat i Iran. Detta är kanske inte en fullt så stor nyhet för tankten på avrättningarna ökade även innan demonstrationerna i somras och revolten i Tunisien och Egypten.

Däremot finns det en annan mer oroande trend och det är den snabba takten av avrättningar av politiska fångar. Regimen har, utan större protester från omvärlden, snabbt avrättat ett antal politiska fångar. Det är både personer som anklagas för samröre med galningarna Folkets Mujaheddin till kurder.

Dessa avrättningar sker inte för att regimen är orolig för att offren utgör en fara mot regimen däremot är det ett effektivt sätt att sprida skräck. Det är också väldigt framgångsrikt. För till skillnad mot Mubarak och Ben Ali finns det ingen som kan hålla tillbaka den iranska regimen repression.

Avrättningen av Zahra Behrami ska också sättas in i ett större sammanhang. Jag tror att hon väldigt cyniskt användes av regimen som en bricka i spelet mellan Iran och USA.

Tidigare har regimen alltid varit försiktig med att personer med dubbla medborgarskap eller av annan nationalitet. I nästan alla fall har man gett efter och släppt personerna i fråga oavsett om det varit intellektuella iran-amerikaner, vilsna svenska eller brittiska marinsoldater.

Men i relationen med USA är den iranska regimen i det närmaste att betrakta som en treåring med ständig behov av uppmärksamhet. Eller som Kenneth Pollack skriver i ”The Persian Puzzle”, eftersom USA är en så centraldel av den iranska politiken utgår iranierna automatiskt att iran ska vara en centraldel av den amerikanska politiken.

Så för att få USAs uppmärksamhet genomför regimen en  högprofilerad avrättning dagarna innan man offentliggör att man kommer ställa 3 amerikanska bergsklättrare inför rätta. En tydligare signal till USA går inte att sända.

Han lever och är jublande glad…

Idag för första gången sedan oroligheterna i Iran klev den andlige ledaren och vandrande vålnaden Khamenei upp på scenen under fredagsbönen i Tehran och såg jublande glad ut.

Den gamle mannen som vanligtvis ser lite bister ut såg idag jublande glad och segerviss ut. Anledningen till det var att han trodde att det iranska folket har fått upprättelse och den islamiska revolutionen äntligen är på väg att sprida sig.

Han nämnde händelserna i Tunisien, Jordanien och inte minst i Egypten. Khamenei gjorde inga försök att dölja sin förakt för främst Ben Ali och Mubarak.

Han förklarade att både Ben Ali och Mubarak var antimuslimer som gärna samarbetade med sionister, USA och kväste muslimer i sina egna länder.

Och Khamenei all anledning att vara glad. Även om inget tyder på att islamister kommer att ta över i Tunisien eller Egypten så är det maktvakuum som uppstår i dessa länder knappast till nackdel för regimen. Om Irak och Afghanistan lärde USA ”counterinsurgency tactics” så lärde regimen i Tehran sig hur man fyller ett maktvakuum.

Irak och Afghanistan gick ifrån att vara länder där regimen inte hade något inflytande till att bli en stark maktfaktor och regimen tror sig kunna spela samma roll i alla fall i Egypten.

Samtidigt innebär oroligheterna i arabvärlden att dessa länder nu måste lägga ner tid och energi på interna angelägenheter samtidigt som det är dit omvärldens tid och uppmärksamhet riktas.

Med andra ord så har året börjat mycket bättre för Khamenei än han vågade tro för sexmånader sen.

Bättre att mötas och kritisera än att sitta vid sidan om och gnälla!

Just nu pågår en demonstration på Sergels Torg, demonstrationen riktar sig mot att ett antal iranska parlamentsledamöter tilltåts att besöka Sverige och riksdagen.

Innan demonstrationen har ett gäng riksdagsledamöter deklarerat att de kommer att bojkotta besöket. Till en början såg jag det här mest som ett försök för ett par enskilda ledamöter att få lite face time i media men har sedan dess allt mer stört mig på detta.

Argumenten verkar vara lite olika och jag tänkte gå igenom dem här nedan.

Argument: Iran är en särskilt elak diktatur som vi inte bör ha några diplomatiska relationer med.

Iran är en diktatur och det finns ingen tvekan om det. Däremot så finns det faktiskt inte fog att hävda att Iran är diktatur som är värre än andra.

Dels för att det alltid är svårt att gradera lidande, en fängslad dissident är lika frihetsberövad i Iran som i Egypten som i Kina osv.

Dels för att det inte riktigt stämmer. Den iranska regimen är till skillnad mot många andra totalitära regimer känslig för folklig opinion. Den har inga problem med att ta till våld eller godtyckligt kränka folks mänskliga rättigheter men det är inte en regim som gör det svepande (jfr Nordkorea) utan under regimens 30-åriga historia har det faktiskt förekommit stunder då viss politisk debatt tillåtits och accepterats. Det är inte i många diktaturer där man håller presidentvals debatter.

Sen kan man också hänvisa till att Iran är en stat som särskilt diskriminerar och förtrycker kvinnor. Det är korrekt, men å andra sidan så borde man också bojkotta länder såsom Saudiarabien osv.

Så min slutsats är att man inte kan bojkotta Iran med argumentet att landet är en diktatur som står i en klass för sig självt.

Argument: Den demokratiska världen bör isolera diktaturer. Sverige ska inte ha några relationer med länder som inte respekterar mänskliga rättigheter.

Detta är det kanske vanligaste argumentet och enligt mig det dummaste.

För det första, den ”demokratiska världen” eller ”västerländska demokratier” är ingen enhet. Det är enskilda stater med enskilda intressen och mål.

För det andra så består världen inte bara av demokratier. Idag är 89 av världens 194 erkända stater demokratier. Så det finns inget som säger att Iran eller någon annan diktatur kommer att falla så fort västvärlden vänder dem ryggen. Även om Sverige och EU skulle välja att helt frysa ut Iran så har landet fortfarande vänner ute på den internationella arenan (en hel del av dessa finns bland listan på de 89 demokratiska stater).

För det tredje, om vettiga länder och demokratier vänder länder som Iran ryggen så minskar också inflytandet över regimen. Det är ingen slump att frågan att fallet för Sakineh bara blev pinsamt för Ahmadinejad när Brasiliens president Lula med relationer till Iran uttryckte kritik.

Argument: Men regimen kommer ju att använda besöket i propaganda syfte

Nu är det verkligen inte så att regimens propaganda apparat verkligen sitter sysslolösa och väntar in bilder på svenska riksdagsledamöter för att fylla ut nyhetstimmarna med. Som bäst resulterar besök som detta i notiser i regimvänliga tidningar och något kort inslag i statstelevisionen om ens det.

Och dessutom:

Ingen av dessa upprörda riksdagsledamöter eller partier kan med seriositet hävda att de har några kontakter eller insyn i vad som händer i Iran.  Ingen av dem som nu väljer att bojkotta mötet kan heller med trovärdighet hävda att de vet exakt vilka personer som de väljer att bojkotta.

Ledamöterna för S, M och C som inte bangade ur och valde att träffa delegationen gjorde en långt större insats än de som ställde sig utanför och försökte kommunicera via dn.se och svavelosade trams på newsmill.

Så för att låna ett budskap från valrörelsen över atlanten, MAN UP! Träffa ledamöterna, bjud hit dem och framför kritiken ansikte mot ansikte. Visa att era idéer är bättre än deras.

En nöjd Ahmadinejad…

Gripandet av Jundullahs ledare Rigi är en stor och välbehövlig framgång för Ahmadinejad och regimen, både i inrikes- och utrikespolitiken.

Utrikes;

Om det är så att regimen inte fick någon som helst hjälp med att gripa Rigi så visar sig den iranska underrättelsetjänsten att den är kompetent. Samtidigt ger man främst Dubai och arabvärlden en spark i sidan för att dem inte lyckades gripa en internationell efterlyst terrorist. Iran lyckades gripa sin Bin Laden efter bara 5 månader av underrättelseverksamhet.

Men det viktigaste är trots allt inrikespolitiken. Regimen kommer att i veckor och månader framöver släppa nyheter och uttalanden från Rigi som ska visa att Jundullah hade kopplingar till USA. Detta kommer också göra det enklare för regimen att visa att USA fortfarande lägger sig i Irans interna angelägenheter och att USA ligger bakom oroligheterna efter presidentvalet osv.

Eftersom Jundullah främst har slagits för ett fritt och självständigt Baluchestan kan Ahmadinejad också slå på den stora nationalistiska trumman. Budskapet kommer att han är den sista utposten och garanten för en ”stark iransk nation” och att alternativet till regimen är sönderfall alá forna Jugoslavien.

Fler uppgifter..

Nu kommer det liter mer uppgifter om hur gripandet av Jundullah ledaren Rigi gick till Regimens säkerhetsstyrkor beordrade ett plan som var på väg från Dubai till Kyrgizstan över iranskt luftrum att landa. På planet satt Rigi.

Den iranska underrättelsetjänsten hävdar också att Rigi 24-timmar innan gripandet befann sig på ett amerikanskt bas i Afghanistan och när han greps hade han ett USA-utfärdat afghanskt pass som dock ska ha varit ogiltig.

Underrättelsetjänsten hävdar också att man har följt Rigi i nästan 5 månader innan chansen dök upp idag att gripa honom. Underrättelsetjänsten förnekar också att man skulle ha fått något som helst hjälp utifrån i gripandet av Rigi.

Stor framgång för regimen…

Regimen firar idag en stor triumf. Man har nämligen lyckats gripa terroristgruppen Jundullahs ledare Abdolmak Rigi. Rigi greps imorse när han var påväg från Dubai till Kyrgizstan och har nu förts till Iran.

Enligt regimen gick gripandet lugnt till och aktionen ska ha planerats under en längre tid. Jundullah har tagit på sig en rad terrorattacker mot främst säkerhetsstyrkor i Iran men har också gjort sig skyldiga till kidnappning, sabotage och rån.

Gripandet måste ha föregått av att regimen lyckats infiltrera Junduallah som bara för 5 månader sedan i en attack lyckades döda 15 högt uppsatta revolutionsgardister. Regimen har tidigare (på hyffsat goda grunder) beskyllt USA för att indirekt ha stött och uppmuntrat Jundullahs verksamhet.

Att regimen nu lyckats fånga Jundullahs unga och karismatiske ledare är en riktigt stor triumf för Ahmadinejad.

Gripandet…

Jag hittar inga detaljer ännu kring själva gripandet men man kan gissa att den varit spektakulär – hämtat från den turkiska underrättelsetjänstens spelbok i gripandet av Özcalan.

Två teorier finns. Antingen fick regimen hjälp utifrån att göra gripandet eller så lyckades man själva infiltrera gruppen.

Antigen fick regimen underrättelse hjälp med att fånga Rigi eller så lyckades man själva infiltrera gruppen.

Kan det vara så att USA erbjöd regimen Rigi i syfte med större hjälp i Afghanistan? Eller som goodwill inför fortsatta förhandlingar kring atomprogrammet? Jundullah gerillan har ju sin bas i Pakistan och det är en helt omöjlig gissning att USA har haft koll på organisationen en tid.

Framträdande personer…

En sak som var slående igår var bristen på framträdande personer inom regimen som var redo att ställa sig på de regimkritiska demonstranternas sida. Det var bara Karroubi och Mousavis fru som vågade sig ut för att beblanda sig med demonstranterna. Mousavi lyste med sin frånvaro. De övriga höll sig till regimens manus.

Rafsanjani och den tidigare presidenten Khatami valde att delta i de regimvänliga demonstrationerna. Det hade varit lätt för båda att bara hålla sig hemma men det gjorde dem inte utan valde att blidka Khamenei och sluta leden. Det visar att det ligger något i min tes om att Ashura demonstrationerna verkar ha varit en avgörande stund för många inom regimen som länge stod och vägde mellan Mousavi och Ahmadinejad. Det blev Ahmadinejad, med honom vet dem i alla fall vad dem får.