Zahra Bahrami, pjäs i ett cyniskt spel…

Häromdagen avrättade regimen en Holländsk-Iransk medborgare hastigt och mindre lustigt. Zahra Bahrami var åtalad och dömd för drogsmuggling och det var också anledningen till dödsstraffet enligt regimen. Medan hennes släkt i Holland hävdar att 46-åringen knappt rökte och ansåg att det var konstigt att en drogsmugglare skulle ha tagit risken att delta i regimkritiska demonstrationer förra sommaren.

Idag har DN en artikel om något som varit uppenbart sedan Ahmadniejad tog makten för 5 år sen att avrättningstakten har ökat i Iran. Detta är kanske inte en fullt så stor nyhet för tankten på avrättningarna ökade även innan demonstrationerna i somras och revolten i Tunisien och Egypten.

Däremot finns det en annan mer oroande trend och det är den snabba takten av avrättningar av politiska fångar. Regimen har, utan större protester från omvärlden, snabbt avrättat ett antal politiska fångar. Det är både personer som anklagas för samröre med galningarna Folkets Mujaheddin till kurder.

Dessa avrättningar sker inte för att regimen är orolig för att offren utgör en fara mot regimen däremot är det ett effektivt sätt att sprida skräck. Det är också väldigt framgångsrikt. För till skillnad mot Mubarak och Ben Ali finns det ingen som kan hålla tillbaka den iranska regimen repression.

Avrättningen av Zahra Behrami ska också sättas in i ett större sammanhang. Jag tror att hon väldigt cyniskt användes av regimen som en bricka i spelet mellan Iran och USA.

Tidigare har regimen alltid varit försiktig med att personer med dubbla medborgarskap eller av annan nationalitet. I nästan alla fall har man gett efter och släppt personerna i fråga oavsett om det varit intellektuella iran-amerikaner, vilsna svenska eller brittiska marinsoldater.

Men i relationen med USA är den iranska regimen i det närmaste att betrakta som en treåring med ständig behov av uppmärksamhet. Eller som Kenneth Pollack skriver i ”The Persian Puzzle”, eftersom USA är en så centraldel av den iranska politiken utgår iranierna automatiskt att iran ska vara en centraldel av den amerikanska politiken.

Så för att få USAs uppmärksamhet genomför regimen en  högprofilerad avrättning dagarna innan man offentliggör att man kommer ställa 3 amerikanska bergsklättrare inför rätta. En tydligare signal till USA går inte att sända.

Advertisements

10 responses to “Zahra Bahrami, pjäs i ett cyniskt spel…

  1. ”Dessa avrättningar sker inte för att regimen är orolig för att offren utgör en fara mot regimen däremot är det ett effektivt sätt att sprida skräck. Det är också väldigt framgångsrikt. För till skillnad mot Mubarak och Ben Ali finns det ingen som kan hålla tillbaka den iranska regimen repression.”

    Jag antar att du syftar på att Mubarak och Ben Ali inte hade kunnat gå för hårt åt folket av risk för att förlora stödet från USA, ett stöd som Iran redan saknar.

    Det finns dock andra skäl för den iranska regimen att visa ödmjukhet inför USA.

    1. USA är säker på att Irans kärnenergiprogram är en täckmantel för ett kärnvapenprogram och skulle aldrig acceptera några iranska kärnvapen. Irans dubbelspel har redan frestat på amerikanernas tålamod. Förhandlingarna mellan USA, EU, Iran och omvärlden om detta har dessutom pågått ett tag utan att ha lett till några eftergifter från Irans sida. En amerikansk president kan snart hävda inför såväl det egna folket som den internationella opinionen, som inte heller vill ha några iranska kärnvapen, att de diplomatiska alternativen är uttömda.

    2. USA har snart ett nytt presidentval och Obamas stöd har minskat kraftigt efter den stora sjukvårdsreformen. Om han förlorar nästa val går makten till republikanerna som traditionellt är mindre negativa till militära lösningar på internationella konflikter.

    3. Den opinion i USA som är emot utländska krigsäventyr har civila offer som starkaste argument. Om Iran tar livet av en massa politiska fångar så vrider de krigsmotståndarnas främsta argument ur händerna på dem. I synnerhet om fångarna har anknytning till USA.

    4. Ett frågetecken är utvecklingen i Egypten. Iran stödjer uppenbarligen muslimska brödraskapet ideologiskt. Om de i en framtida utveckling även visar sig stödja dem ekonomiskt eller med vapen för att hjälpa dem ta makten över Egypten så har de gett USA ytterligare ett skäl till krig.

    Den iranska regimen beter sig som om de tror att ju aggressivare de är, desto större är sannolikheten att omgivningen, främst USA, låter dem hållas. Men i verkligheten är det precis tvärtom. Det finns trots allt gott om passiva diktaturer som USA inte bryr sig om. Men när de beter sig som talibanernas Afghanistan eller Saddams Irak så kan det få konsekvenser.

  2. Tror att du överskattar USAs förmåga. Jag tror att regimen var orolig för det du beskriver 2003, men sedan kaoset i Irak, haveriet i Afghanistan, fiaskot i Gaza och oroligheterna i Egypten och Tunisien så tror jag inte att regimen fruktar ett USA angrepp. Man kanske är mer oroliga att det kommer från Israel isf. Men någon större angrepp eller invasion från USA betvivlar jag att de är särskilt rädda för.

  3. Jag skall stödja Iran:s demokratisering när Irans oppositionella själva är demokrater men det är de inte nu. Det är allt från kommunister till Shah anhängare. Låt dig inte luras.

    • Märkligt inställning, Kenneth!!!! Människor i Iran har kämpat länge för ett demokratiskt Iran. Tusentals människor har betalat ett högt pris för detta! Alla är inte lyckligt lottade av att födas i ett demokratiskt samhälle utan krig och elände !
      Man behöver inte skaffa sig ursäkter för att låta bli att stödja ett folks kamp för frihet och demokrati!

  4. USAs förmåga till vad? USA hade inga som helst problem med att störta regimerna i såväl Afghanistan som Irak. Däremot har de haft problem med stabiliteten i dessa länder därefter. För Irans regim bör dock det förstnämnda vara mer väsentligt.

    Ett Iran i kaos vore en klen tröst för en störtad iransk regim men för USA kan det i extrema fall ses som ett mindre dåligt alternativ än ett sammanhållet Iran som delar ut kärnvapen till Hizbollah, Hamas och muslimska brödraskapet i Egypten.

    Vad gäller angrepp från Israel så är det säkert något som oroar även USA med tanke på risken för motangrepp mot Israel, störningar av oljetrafiken i persiska viken och generella hämndaktioner mot amerikaner utomlands. Om USA är med på tåget har de större chanser att påverka utvecklingen och slutet på en sådan konflikt. Med tanke på relationerna mellan USA och Israel så hade det även varit svårt för USA att stå utanför ett krig mellan Israel och Iran även om USA inte drabbas direkt.

    Det är fullt möjligt att den iranska regimen inte är rädd för något amerikanskt angrepp, men det var å andra sidan varken talibanerna eller Saddam Hussein heller. Det behöver alltså inte innebära en mindre risk för krig utan kan tvärtom innebära motsatsen. Hade de varit rädda så hade de ju inte provocerat USA.

  5. Iran är inte Afghanistan eller Irak. Jag tror faktiskt inte att du hittar någon som på allvar tror att USA ens skulle idagsläget eller inom en nära framtid en överväga ett försök att störta den iranska regimen med militärmakt utan att vara redo för massiva förluster (jag räknar inte med intellektuella ”lättviktare” såsom Sarah Palin).

    Sen finns också tidsaspekten. Ska USA anfalla Iran för att stoppa kärnvapen programmet så är det något som måste ske snart.

    Sen ska man komma ihåg att USA är viktigare i Iran än Iran är i USA. En amerikansk administration måste hantera 10 utrikespolitiska frågor som är viktigare eller minst lika viktiga som Iran. Medan det finns få andra utrikes/inrikespolitiska som är viktigare i Iran än USA.

    Vad gäller att Iran ska börja dela ut kärnvapen till Hamas, Hizbullah och Brödrarskapet i Egypten så är det mest bara nys. I absolut värsta fall skulle regimen dela med sig av kärnvapen till Hizbullah – men inte ens det är troligt. Du utgår ifrån att den iranska regimen består utav ett gäng suicida galningar – tvärtom är de pragmatiska maktspelare. Regimens slutmål är att vara en regionalstormakt – inte världsherravälde eller krig.

  6. Visst finns det både skillnader och likheter mellan Iran, Irak och Afghanistan. USAs krig i Irak fördes på ett annat sätt än det i Afghanistan. Man lär sig av erfarenheterna och krigföringen är till stor del baserad på en avvägning av kontroll, egna förluster och förluster bland fiendens civila. Eller mer konkret; mellan marktrupper och flyganfall.

    Ett angrepp mot Iran skulle sannolikt inledas med omfattande robot- och flyganfall mot luftvärn, stridsfordon, militärbaser, radaranläggningar och andra militära mål som med kan slås ut från luften utan allt för stora civila förluster. Jag tror inte någon seriös bedömare kan se några större amerikanska förluster i det skedet.

    Vad som skulle ske därefter är en mer öppen fråga. Anti-amerikanister i Europa och Iran hoppas på en markinvasion mot ett enat folk och med stora amerikanska förluster. Det tvivlar jag på. Dels eftersom befolkningen är etniskt splittrad där de styrande gynnar perserna på bekostnad av kurder, balucher, araber m fl. Skulle kurderna slåss för att bli styrda från Teheran även i fortsättningen?

    Dels är befolkningen splittrad ideologiskt och det är uppenbart att den nuvarande islamistiska regimen är impopulär bland stora folklager. Sharia är t ex betydligt mindre önskvärt i Iran än i Egypten. Skulle den iranska medelklassen sluta upp för att försvara det förtryck de demonstrerade emot för något år sedan?

    Sedan tror jag att USA har blivit mer försiktigt med egna förluster sedan Irakkriget. Kanske skulle man inte ens gå in med några större marktrupper? Ett alternativ skulle kunna vara att förse oppositionen med vapen och flygunderstöd, ungefär som man gjorde i början av kriget i Afghanistan.

    Visst är USA viktigare för Iran än tvärtom men ett krig, oavsett utgång, skulle även kosta mer för Iran än för USA. Iran stödjer redan Hizbollah och rebellgrupper i Irak och möjligen även Afghanistan med vapen. USA tror att de försöker utveckla kärnvapen. Från dessa två faktum är det svårt att extrapolera någon sorts självklar spärr mot spridning av just kärnvapen. Sedan tror jag vi kan ta pragmatismen med en nypa salt. Det handlar trots allt om ett land där statsideologin går ut på att döden är bättre än livet. Även om inte majoriteten av folket delar den åsikten så räcker det med att ledarna gör det och de behöver inte ens vara eniga.

  7. Du överskattar amerikansk förmåga och underskattar regimen. Även om långdistansrobotarna skulle göra så stor skada på infrastruktur som du hoppas så är chansen till folklig resning minimal. Tvärtom kommer det att leda till att folk kommer att sluta upp bakom regimen, all tidigare erfarenhet pekar mot just det. Finns det något iranier avskyr mer än regimen så är utländskt inblandning och finns det något som perser avskyr mer än utländsk inblandning är risken till ett splittrat ”hemland”.

    Vore också på sin plats att döda den här myten om att regimen i Tehran inte besitter något stöd. Den är skiljer sig från Ben Ali och Mubarak i och med att regimen har en ideologisk grund som har ett visst stöd i Iran och på många håll är det stödet väldigt starkt. Notera också att sommarens demonstrationer inte spreds nämnvärt utanför Tehran och medelklassen där. Så nej, distansrobotar och missiler lär inte skapa revolution.

    Dessutom så vore det en helt galen och fullständig idiotiskt risk för en amerikansk administration att ta. Ska man långdistansbomba ett folk ihopp om att de ska rikta ilskan mot den sittande regimen? Samtidigt riskera ett upptrappat våld i resten av mellanöstern och skyhöga oljepriser för detta?

    Notera också att regimförändringen i Afghanistan och Irak kom i och med invasionen av marktrupper även om angreppet började med missilangrepp.

    Resultatet av det du beskriver är en ren chanstagning som bygger på antaganden som inte riktigt stämmer och saknar grund i verkligheten. Chansen är långt större att det hela slutar med att regimen sitter kvar och stärker sitt grepp landet samtidigt som läget i mellanöstern blir mer spänt och osäkert.

    Sen att regimen kränger några robotar till Hizbullah och säljer lite vapen till Hamas betyder knappast att regimen är redo att sprida kärnvapen. Det vore korkat att sprida anledningen till maktövertag. Dessutom så har Hizbullah inte en så pass stark ställning att regimen skulle ens överväga det.

    Jag hävdar bestämt att regimen i Iran i högsta grad är pragmatisk. Problemet för väst är att man många gånger dels inte fattar Irans komplicerade inrikespolitik och dels inte fattar mot vilken publik Iran spelar mot. Ett gäng suicida halvgalningar skulle knappast ha lyckats med det som du beskriver, hållit ett helt folk gisslan samtidigt som man manövrerar ett fientligt område i 30 år. Sorry, men hade det här stämt så hade regimen fallit på ett eller annat sätt för länge sen…

  8. Du underskattar amerikansk förmåga och överskattar regimen. Visst upprepar västmedier ständigt hur mycket iranier avskyr utländsk inblandning. Frågan är om man har något mer att gå på än det otaktiskt långvariga amerikanska stödet av shahen under revolutionen – något som vore impopulärt i alla diktaturer. Regimen är omåttligt impopulär bland stora delar av medelklassen och det gäller även långt utanför Teheran. Tvärtom har regimen sannolikt starkare kontroll över huvudstaden än resten av landet.

    Endast hälften av befolkningen i Iran perser. Den övriga befolkningen tillhör ett antal andra folkgrupper som sannolikt inte ser något negativt i en splittring av landet. Möjligen kan detta utvecklas till en intressekonflikt som kan ta fokus från den utländska inblandningen på ungefär samma sätt som det sekteristiska våldet mellan shia- och sunnimuslimer i Irak. Det finns dock även nationalistiska perser som vill att Iran splittras eftersom de vill skapa ett Persien fritt från övriga folkgrupper.

    Regimen kan säkert ha stöd lokalt eller bland vissa grupper men det väsentliga är att den inte har stöd av majoriteten. Även regimerna i Tunisien och Egypten hade stöd av minoriteter och vissa fall gick de även till angrepp mot övriga demonstranter.

    Det finns nog få som menar att det vore vara en rakt igenom god idé av USA att bomba bort den iranska regimen. Däremot kan alternativet vara ännu värre. De behöver dock knappast hoppas på att folket ska ”rikta ilskan mot den sittande regimen”. Folket avskyr redan den sittande regimen och en amerikansk inblandning skulle underlätta för dem att avsätta regimen. Upptrappat våld riskerar man oavsett hur man gör. Redan idag medverkar man till upptrappat våld. Den nuvarande amerikanska passiviteten möjliggör vapensmugglingen mellan Iran och terrorister i Irak, Libanon och Afghanistan. Fler vapen i händerna på terrorister leder givetvis till ökat våld.

    Om USA anfaller Iran så kan man nog räkna med att det inte finns en chans att regimen sitter kvar. Sannolikt blir det ett anarkiliknande tillstånd under ett antal år under vilket eventuella kärnanläggningar, kärnfysiker och kärnvapen kommer att förstöras eller ”försvinna”. Vad som händer i övrigt är så svårt att förutspå att man knappt kan ta hänsyn till det.

    Pragmatisk betyder nyttobetonad eller resultatinriktad. Den iranska regimen har vid ett flertal tillfällen bevisat sin bristande pragmatism. Till att börja med är det inte nyttigt för ekonomin att hetsa mot världens ledande ekonomiska stormakt med tanke på hur det påverkar handeln. Det är heller inte särskilt pragmatiskt att lägga ut enorma summor på att utveckla kärnkraft när man är en av världens större oljeproducenter och lider brist på _bensin_ (som produceras av olja). Därutöver hade man varit mer resultatinriktad om man hade genomfört ekonomiska reformer som gynnar folket utan att hota den egna makten (som i Kina). Men på det viset har man inte agerat.

    Irans inrikespolitik må vara komplicerad. Men det krävs inte något mer än vapen och ideologi för att hålla folket i schack. Folket gav inte upp demonstrationerna för att de egentligen är nöjda utan för att regimen och deras hantlangare sköt ihjäl eller fängslade tillräckligt många av demonstranerna för att skrämma resten till tystnad. Det är möjligt att den iranska regimen består av ett antal oupptäckta genier men de agerar inte som sådana och de behöver inte göra det för att behålla makten. Det finns betydligt äldre diktaturer än Iran och pragmatisk är väl inte det första man förknippar regimerna i t ex Nordkorea eller Kuba med?

  9. Olle, tror inte att vi kommer så mycket längre i den här diskussionen. Men den scenario som du målar upp känns knappast realistisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s