En tid för bomber…

Till en början vill jag konstatera att jag likt väldigt många andra är glad över FN-resolutionen som godkänner inte bara en flygförbudszon men också ett trafikstopp för Khaddafis styrkor i Libyen.

Däremot så har jag lite svårt för den bombentusiasm som dykt upp i den svenska debatten. Det blir faktiskt lite löjligt när man krävt att Sverige och på något sätt Carl Bildt på eget initiativ, utan att ha fått en förfrågan från varken FN eller NATO, skulle skicka över JAS-plan för att delta i bombningarna (för sakens skulle glömmer vi de praktiska problemen såsom att Sverige saknar flygbaser i regionen och att bombresorna Skåne-Tripoli nog är i det längsta laget).

Däremot lyser kraven på att Sverige ska bistå med humanitär hjälp för att undsätta flyende libyer med sin frånvaro. Det finns inga krav på att Sverige ska bistå Libyens grannländer med att hantera flyktingströmmen och inte heller några krav på att Sverige ska upprätta fältsjukhus eller skeppa förnödenheter till Benghazi. Däremot ska vi som 23 land också sätta in våra plan och det är oerhört viktigt att vi fäller den 143e bomben. För det är tydligen det enda sättet att hjälpa till.

Maktspelet inom regimen…

Det verkar hända en hel del inom regimen. Ahmadinejad och Khamenei verkar till slut ha fått nog av Karroubi och Mousavi. Dessa befinner sig inte längre bara i husarrest utan har tydligen också arresterats och enligt uppgifter fängslats utan möjlighet till att kommunicera med omvärlden. Tidigare har regimen också arresterat deras vänner och medlemmar ur deras familjer.

Att Ahmadineajad/Khamenei nu går så långt att de griper Mosuavi & Karroubi bådar inte gott för den gröna rörelsen. Anledningen till att Mousavi och Karroubi hållits klarat sig undan fängelsehålan och galgen är att de är en del av regimen med tentaklerna djupt rotade bland den styrande eliten. Dessutom har Mousavi en aura runt sig som en hederlig, religiös prick som stadigt ledde landet under Iran-Irak kriget. Och att arrestera personer ur de egna leden som dessutom är populära både inom regimen och bland folket är ingen lätt sak.

Så Khamenei har hittills hållit tillbaka Ahmadinejad och de element i regimen som långt tidigare ville arrestera och till och med avrätta ledarna för den gröna rörelsen.

Men med revolutioner i Egypten, Tunisien och oroligheter i Libyen och resten av regionen anser sig Ahmadinejad/Khamenei ha tillräckligt mycket på fötterna för att övertyga de andra delarna i regimen att något måste göras för att stoppa oroligheterna innan de på allvar når Iran.

Samtidigt pågår en avancerad och komplicerad maktkamp inom Expertrådet. Rådet ska i dagarna utse en ledare  och det har spekulerats friskt i att dess nuvarande tillförordnade ordförande Rafsanjani skulle utmanas av den mer konservative Mahdavi Kani.

Men när rådet möttes igår höll Rafsanjani ett öppningstal där han först fördömde de senaste demonstrationerna som anordnades av den gröna rörelsen och sedan klargjorde att Khamenei själv bett honom att ställa upp i ordförande valet för Expertrådet. Samtidigt har Mahdavi Kani inofficiellt meddelat att han inte kommer att ställa upp i valet av respekt för Rafsanjani.

Man skulle kunna ledas till att tro att Khamenei gått med på att stötta Rafsanjani i valet som ordförande för Expertrådet i utbyte mot att han manar de mer reformsinnade inom regimen att hålla sig lugna när regimen arresterar Mousavi och Karroubi.

Nu tror jag inte att Mousavi och Karroubis liv är i fara. Jag tror bara att Khamenei vill isolera dem tills läget i regionen har stabiliserats och jasmindoften har lagt sig. För utan en tydlig ledare med tydliga band till regimen kommer det att bli lättare för regimen att agera mer aggressivt mot demonstranterna.

Vapenexport inte bara till ondo…

Den vanligtvis kloke Adam Cwejman skriver på SVT debatt att liberala stater inte bör sälja vapen till diktaturer. Därmed gör han samma kardinalfel som många liberaler gör. Nämligen delar upp världen två separata grupper som ska ha helt olika intressen.

Men så funkar inte världen.

Dels så får man konstatera att det finns gott om fall där våra intressen sammanfaller med icke-demokratiska länder. Afghanistan, Pakistan och Irak är kanske de tydligaste fallen just nu. Inget av dessa länder är att betrakta som demokratiska och läget för MR i Afghanistan och vissa delar av Pakistan är långt värre än de var i Tunisien och Egypten. Men vi accepterar vapenexport och militärt samarbete för att vi har starka gemensamma intressen.

Dels så har vapenexport också andra fördelar. Om man tar Egypten och Tunisien som exempel. Anledningen till att dessa två regimer föll så pass ”enkelt” som de gjorde berodde till stor del på arméns i dessa länder inte utgjordes av isolerade galningar som hade allt att tacka diktatorn. Istället hade den amerikanska vapenexporten och samarbetet under långtid byggt upp dubbla lojaliteter som den amerikanska administrationen till slut beslöt sig för att utnyttja för att tvinga bort Mubarak.

Sen ska man komma ihåg att det inte bara är demokratier som tillverkar vapen. Skulle den Egyptiska armén istället för USA (en liberaldemokrati) haft säg Ryssland eller Iran som sin främsta leverantör och samarbetspart så hade nog situationen i Egypten sett helt annorlunda ut.

Sen säger jag inte att vi ska ha helt fri vapenexport, vad som helst till vem som helst. Men man kan inte göra det allt för enkelt för sig heller, utan man för använda sig av lite sunt förnuft. All vapenexport är inte av ondo.

Uppdatering,

Märkte själv att jag gjorde ett kardinalfel i att jag läste Adams text lite väl för snabbt. Efter en snabb diskussion på hans facebook sida inser jag helt plötsligt att jag kanske tolkat lite för mycket in i hans text. Så jag tar tillbaka ”anklagelsen” som var riktat mot honom och spretar den istället vilt mot andra 🙂

Vad Bildt förstår, men många andra missat.

På Facebook ser jag en uppsjö av upprörda inlägg från människor som tycker att Carl Bildt borde göra något för demonstranterna i Libyen. Ingen kan säga exakt vad han ska göra men något. Det mest konkreta som har dykt upp är att EU/USA eller någon borde införa ett flygfrizon över Libyen och på så sätt stoppa flygangreppen på demonstranterna.

Jag försöker, mellan blöjbyten och barnskrik, att ta mig igenom Hooman Majds ”The Ayatollah’s Democracy” som handlar demonstrationerna i Iran 2009. I boken för han fram tesen att omvärlden gjorde den gröna rörelsen en enorm björntjänst när den gick ifrån att vilja passivt stötta och bevittna demontrationerna till att själva försöka engagera sig i den gröna rörelsen. Jag lyfte fram en liknande kritik redan 2009.

I Newsweek finns en intervju med Wael Ghonim ”google chefen” som fått cred för att ha varit den som initierade och startade upproret i Egypten. I intervjun berättar han att han i ett tidigt skede blev kontaktad av en amerikansk NGO som erbjöd honom ekonomiskt stöd – hans svar var ett kort ”f*ck you”.

Det finns gott om andra exempel på hur demokratirörelser som gjort skillnad på marken i mellanöstern svarat precis på samma sätt som Wael Ghonim.

Anledningen till detta är historia. Det stora område som kallas mellanöstern är till stora delar post-koloniala stater som aggressivt utnyttjat nationalismen för att försvara och legitimera sin makt. Nationalismen är en pestsmitta som håller hela mellanöstern i ett järngrepp. Det är inte heller någon slump att varje försök till uppror slåss ner med argumentetn att demonstranterna är köpta av utomstående och att oppoisitionen är ”utländska makters” lakejer, osv.

Jag har de senaste åren lyft fram att omvärldens utgångspunkt vid revolter i mellanöstern ska i första hand vara ”do no harm”. Varje ord och uttalanden som utfärdas från officiellt håll måste vägas på en guldvåg enligt principen gör ingen skada.

För helt allvarigt, det finns inga som helst vinster eller skillnader på marken i Libyen om Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt går ut och tar demonstranternas sida. Inget kommer att bli bättre och det kommer inte heller att få Qaddafi att hålla tillbaka. Däremot finns det uppenbara risker. Det blir lättare för Qaddafi att spela på nationalistiska känslor och ”bevisa” att demonstranterna är köpta av utländska makter som inte vill något annat än att återkolonialisera landet.

Jag har all respekt för att det finns en hel del populister där ute som vill ha sina 5 minuter i rampljuset men ibland är det guld att tiga.

P.s med detta vill jag inte säga att man inte  bör fördömma våldet och övergreppen. Det har också Bildt gjort. Det är dock något helt annat än att lägga sig i landets styre.

Frusna relationer…

På annat håll kan man notera att regimen är på väg att nästan bryta de diplomatiska relationerna med Storbritannien. Droppen som fick bägaren att rinna över var att Storbritanniens ambassadör i Iran Simon Gass också utsetts till NATOs högsta civila representant i Afghanistan. Iranska myndigheter har klargjort att Simon Gass inte är välkommen tillbaka till Iran.

Regimen hävdar också att Simon Gass varit allt för aggressiv i sin inställning mot det iranska folket när han kritiserat regimen. Till det lades de vanliga anklagelserna om att den brittiske ambassadören i själva verket är en spion osv.

På fredag händer det…

Stämningen är uppskruvad just nu. Främst är det hos de konservativa  och Ahmadinejad anhängarna där stämningen är som hätskt. Igår deklarerade ett 50-tal konservativa parlamentsledamöter att det var dags att helt enkelt avrätta trion Karroubi, Khatami och Mousavi. Idag var Ahmadinejad ute och dömde ut demonstranternas möjligheter att uppnå något och hotade med ställa uppviglarna inför rätta.

Samtidigt vägrade Mousavi och Karroubi att ge sig. Båda fortsätter att mana på och hylla de regim kritiska demonstranterna.

Samtidigt ställde Ahmadinejad vänliga krafter till ett stort spektakel när en dödsoffren från måndagens demonstration begravdes. Enligt regimen mördades konststudenten av terrorister tillhörande Folkets Mujaheddin i samband med demonstrationerna. Regimen hävdar att han i själva verket tillhörde Bassij-milisen och därmed stödde Khamenei och Ahmadinejad.

Men de flesta oberoende rapporter mot regimens version. Studenten i fråga, Sane Zahleh, ska ha skjutits ihjäl av civilklädda säkerhetspoliser. En annan student Mohammed Mokhtari sköts också till döds i måndags, även om regimen hävdade att även han sköts ihjäl av Folkets Mujaheddin och demonstranterna så fick han ingen större uppmärksamhet.

Medan Bassijs snabbt martyrförklarade Sane Zahleh och anordnade en ”värdig” begravning för honom. Anledningen till att Sane Zahleh fick en sådan uppmärksamhet medan den yngre Mohammed Mokhtari inte fick någon större uppmärksamhet kan bero på att Sane verkligen var medlem i Bassijs.

Men det behöver faktiskt inte betyda särskilt mycket. Bassijs medlemmar får en hel del förmåner inte bara ekonomiska utan har t.ex lättare att komma in på universitet osv. Så bland de 1 miljon medlemmar som Bassijs uppges ha finns många som gått med av helt anda orsaker än ideologiska.

I samband med begravningen så flaggade regimen för att den kommer att hålla massiva demonstrationer efter fredagsbönen nu på fredag. Man kan utgå ifrån att folksamlingen kommer att bli stor. Det kommer att bli en intressant fredagsbön.

The revolution Grinch…

Okej, gång på gång känner jag mig som den elake grinchen på den här bloggen. Allt som oftast handlar det om att jag inte sveps med i alla förhoppningar som finns hos många och främst iranier utomlands.

De senaste veckorna jag följt b.la. Ardalan Shekrabis väldigt passionerade Fackebook uppdateringar. Samtidigt läser jag kvällstidningarna, DN och SVD som skriver förhoppningsfullt om att det som hände i Egypten och Tunisien kan också hända i Iran för att oppositionen har sökt demonstrationstillstånd.

 Den 14/2 2011 det är dagen då det kommer att ske.  Miljoner människor att samlas på gatorna, demonstrera, dö, slåss ner men till slut resa sig och besegra diktaturen. Bara de får ett demonstrationstillstånd. Nu fick de inte ens det.

Men vi vet alla innerst inne att inget kommer att hända. Iran är inte Egypten eller Tunisien. Man slåss inte mot en regim som är står och faller med en eller två personer i toppen. Det finns inte heller en militär som kommer att ställa upp på folketssida när det krisar. Det finns däremot ett gäng Bassijs och Revolutionsgardister som är djuptideologiska och som gärna knäcker ett ben eller två för att stoppa ”israeliterna”.

Zahra Bahrami, pjäs i ett cyniskt spel…

Häromdagen avrättade regimen en Holländsk-Iransk medborgare hastigt och mindre lustigt. Zahra Bahrami var åtalad och dömd för drogsmuggling och det var också anledningen till dödsstraffet enligt regimen. Medan hennes släkt i Holland hävdar att 46-åringen knappt rökte och ansåg att det var konstigt att en drogsmugglare skulle ha tagit risken att delta i regimkritiska demonstrationer förra sommaren.

Idag har DN en artikel om något som varit uppenbart sedan Ahmadniejad tog makten för 5 år sen att avrättningstakten har ökat i Iran. Detta är kanske inte en fullt så stor nyhet för tankten på avrättningarna ökade även innan demonstrationerna i somras och revolten i Tunisien och Egypten.

Däremot finns det en annan mer oroande trend och det är den snabba takten av avrättningar av politiska fångar. Regimen har, utan större protester från omvärlden, snabbt avrättat ett antal politiska fångar. Det är både personer som anklagas för samröre med galningarna Folkets Mujaheddin till kurder.

Dessa avrättningar sker inte för att regimen är orolig för att offren utgör en fara mot regimen däremot är det ett effektivt sätt att sprida skräck. Det är också väldigt framgångsrikt. För till skillnad mot Mubarak och Ben Ali finns det ingen som kan hålla tillbaka den iranska regimen repression.

Avrättningen av Zahra Behrami ska också sättas in i ett större sammanhang. Jag tror att hon väldigt cyniskt användes av regimen som en bricka i spelet mellan Iran och USA.

Tidigare har regimen alltid varit försiktig med att personer med dubbla medborgarskap eller av annan nationalitet. I nästan alla fall har man gett efter och släppt personerna i fråga oavsett om det varit intellektuella iran-amerikaner, vilsna svenska eller brittiska marinsoldater.

Men i relationen med USA är den iranska regimen i det närmaste att betrakta som en treåring med ständig behov av uppmärksamhet. Eller som Kenneth Pollack skriver i ”The Persian Puzzle”, eftersom USA är en så centraldel av den iranska politiken utgår iranierna automatiskt att iran ska vara en centraldel av den amerikanska politiken.

Så för att få USAs uppmärksamhet genomför regimen en  högprofilerad avrättning dagarna innan man offentliggör att man kommer ställa 3 amerikanska bergsklättrare inför rätta. En tydligare signal till USA går inte att sända.

Han lever och är jublande glad…

Idag för första gången sedan oroligheterna i Iran klev den andlige ledaren och vandrande vålnaden Khamenei upp på scenen under fredagsbönen i Tehran och såg jublande glad ut.

Den gamle mannen som vanligtvis ser lite bister ut såg idag jublande glad och segerviss ut. Anledningen till det var att han trodde att det iranska folket har fått upprättelse och den islamiska revolutionen äntligen är på väg att sprida sig.

Han nämnde händelserna i Tunisien, Jordanien och inte minst i Egypten. Khamenei gjorde inga försök att dölja sin förakt för främst Ben Ali och Mubarak.

Han förklarade att både Ben Ali och Mubarak var antimuslimer som gärna samarbetade med sionister, USA och kväste muslimer i sina egna länder.

Och Khamenei all anledning att vara glad. Även om inget tyder på att islamister kommer att ta över i Tunisien eller Egypten så är det maktvakuum som uppstår i dessa länder knappast till nackdel för regimen. Om Irak och Afghanistan lärde USA ”counterinsurgency tactics” så lärde regimen i Tehran sig hur man fyller ett maktvakuum.

Irak och Afghanistan gick ifrån att vara länder där regimen inte hade något inflytande till att bli en stark maktfaktor och regimen tror sig kunna spela samma roll i alla fall i Egypten.

Samtidigt innebär oroligheterna i arabvärlden att dessa länder nu måste lägga ner tid och energi på interna angelägenheter samtidigt som det är dit omvärldens tid och uppmärksamhet riktas.

Med andra ord så har året börjat mycket bättre för Khamenei än han vågade tro för sexmånader sen.

Bättre att mötas och kritisera än att sitta vid sidan om och gnälla!

Just nu pågår en demonstration på Sergels Torg, demonstrationen riktar sig mot att ett antal iranska parlamentsledamöter tilltåts att besöka Sverige och riksdagen.

Innan demonstrationen har ett gäng riksdagsledamöter deklarerat att de kommer att bojkotta besöket. Till en början såg jag det här mest som ett försök för ett par enskilda ledamöter att få lite face time i media men har sedan dess allt mer stört mig på detta.

Argumenten verkar vara lite olika och jag tänkte gå igenom dem här nedan.

Argument: Iran är en särskilt elak diktatur som vi inte bör ha några diplomatiska relationer med.

Iran är en diktatur och det finns ingen tvekan om det. Däremot så finns det faktiskt inte fog att hävda att Iran är diktatur som är värre än andra.

Dels för att det alltid är svårt att gradera lidande, en fängslad dissident är lika frihetsberövad i Iran som i Egypten som i Kina osv.

Dels för att det inte riktigt stämmer. Den iranska regimen är till skillnad mot många andra totalitära regimer känslig för folklig opinion. Den har inga problem med att ta till våld eller godtyckligt kränka folks mänskliga rättigheter men det är inte en regim som gör det svepande (jfr Nordkorea) utan under regimens 30-åriga historia har det faktiskt förekommit stunder då viss politisk debatt tillåtits och accepterats. Det är inte i många diktaturer där man håller presidentvals debatter.

Sen kan man också hänvisa till att Iran är en stat som särskilt diskriminerar och förtrycker kvinnor. Det är korrekt, men å andra sidan så borde man också bojkotta länder såsom Saudiarabien osv.

Så min slutsats är att man inte kan bojkotta Iran med argumentet att landet är en diktatur som står i en klass för sig självt.

Argument: Den demokratiska världen bör isolera diktaturer. Sverige ska inte ha några relationer med länder som inte respekterar mänskliga rättigheter.

Detta är det kanske vanligaste argumentet och enligt mig det dummaste.

För det första, den ”demokratiska världen” eller ”västerländska demokratier” är ingen enhet. Det är enskilda stater med enskilda intressen och mål.

För det andra så består världen inte bara av demokratier. Idag är 89 av världens 194 erkända stater demokratier. Så det finns inget som säger att Iran eller någon annan diktatur kommer att falla så fort västvärlden vänder dem ryggen. Även om Sverige och EU skulle välja att helt frysa ut Iran så har landet fortfarande vänner ute på den internationella arenan (en hel del av dessa finns bland listan på de 89 demokratiska stater).

För det tredje, om vettiga länder och demokratier vänder länder som Iran ryggen så minskar också inflytandet över regimen. Det är ingen slump att frågan att fallet för Sakineh bara blev pinsamt för Ahmadinejad när Brasiliens president Lula med relationer till Iran uttryckte kritik.

Argument: Men regimen kommer ju att använda besöket i propaganda syfte

Nu är det verkligen inte så att regimens propaganda apparat verkligen sitter sysslolösa och väntar in bilder på svenska riksdagsledamöter för att fylla ut nyhetstimmarna med. Som bäst resulterar besök som detta i notiser i regimvänliga tidningar och något kort inslag i statstelevisionen om ens det.

Och dessutom:

Ingen av dessa upprörda riksdagsledamöter eller partier kan med seriositet hävda att de har några kontakter eller insyn i vad som händer i Iran.  Ingen av dem som nu väljer att bojkotta mötet kan heller med trovärdighet hävda att de vet exakt vilka personer som de väljer att bojkotta.

Ledamöterna för S, M och C som inte bangade ur och valde att träffa delegationen gjorde en långt större insats än de som ställde sig utanför och försökte kommunicera via dn.se och svavelosade trams på newsmill.

Så för att låna ett budskap från valrörelsen över atlanten, MAN UP! Träffa ledamöterna, bjud hit dem och framför kritiken ansikte mot ansikte. Visa att era idéer är bättre än deras.