Under förra veckan fick regimen hård internationell kritik sedan någon geni fått för sig att det skulle vara en bra idé att beslagta Shirin Ebadis nobelpris. Reaktionerna var hårda och regimen skrev åter in sig i idiotins historiebok i och med att man förmodligen är den enda stat hittills som beslagtagit ett nobelpris. Regimen förklarade det hela med att det hela var ett internt ärende och utlänningar gör bäst i att hålla sig utanför. Ebadi anklagades för skattefusk och att regimen beslagtog nobelpriset i väntan på att Ebadi reglerar sin skuld till staten.
Nu vet jag inte hur det ligger till, Ebadi kanske är en skattefifflare men regimen agerande har en djupare inrikespolitisk betydelse.
Skulle man dela ut ett pris i mod så skulle Shirin Ebadi förmodligen finnas bland de nominerade. Hon har frenetiskt arbetat för kvinnor, barns och minoriteters rättigheter inom ramen för ett system som inte erkänner några sådana – hon har förlorat fler gånger än hon vunnit men hennes små, små segrar har inte bara varit symboliskt stora men också oerhört betydelsefulla för dem människor som hon engagerat sig för. Till skillnad från många gapiga exiliranier som anklagar henne för att vara en ”del av systemet” har hon faktiskt åstadkommit något annat än tomt prat och spontana känsloyttringar på mynttorget.
Nobelpriset som Ebadi fick 2003 var betydelsefull.Vi var många som inte förstod storheten i det norska Nobelkommittéens senaste vettiga beslut. Shirin Ebadi hade kunnat ställa in skorna, turnera jorden runt och leva rätt bra på sin utmärkelse – istället valde hon att stanna kvar i Iran och fortsätta sitt mödosamma arbete som måste kännas rätt meningslös ibland. Nobelpriset gav inte henne bara bekräftelse och kändisskap utan hon förstod också att den gav henne något som få människor runt om henne hade – en försäkring. Så länge hon var nobelpristagaren så skulle hon kunna engagera sig i frågor och rättsfall som få andra skulle våga göra med samma ihärdighet som hon gör.Med ett nobelpris runt halsen skulle regimen inte kunna röra henne.
Men nu har regimen uppenbarligen lessnat även på Ebadi – demonstrationerna i samband med presidentvalet visade sig vara mer än det Ahmadinejad och gänget tålde. Man kan inte vrida tillbaka klockan och förhindra prisutdelningen 2003 istället gör man det näst bästa – man tar ifrån Ebadi hennes nobelpris och försäkring.
Finns det något Ahmadinejad och Khamenei kan ha gemensamt så är det att jävlas med USA. I samband med att IAEA passerar en resolution som kritiserar landet och Obama säljer ut nästan hela USAs utrikespolitik för att få till nya sanktioner mot Iran så går Ahmadinejad ut säger att Iran kommer att bygga 10 nya anläggningar för uran anrikning. Utöver det så gör Ahmadinejad en bejublad turné i Sydamerika där han bland annat fick träffa Brasiliens president Lula.
Beslutet att bygga 10 nya anrikningsanläggningar är givetvis inte bara för att jävlas med Obama – utan ska också ses som ett förhandlingsinlägg. Iran har och kommer aldrig att gå med på att ge upp sin rätt till att anrika uran och de flesta utom kanske USA har insett det. Även om jag misstänker att Obama-administrationen också har insett det men det är politiskt svårt att erkänna att Iran kommer att ha bomben inom några år.
Beslutet kan vara ett försök för Ahmadinejad att få omvärlden att inse att Iran inte kommer att backa och få dem att istället börja förhandla om antalet anrikningssajter inne i Iran och IAEAs möjligheter att övervaka dessa. Alla förslag om att anrika uran utanför Irans gränser och sedan exportera dessa tillbaka till Iran bör betecknas som döda. Ahmadinejad och kanske främst Khamenei har nu bestämt sig och frågan är bara hur långt Obama är redo att gå för att stoppa dem.
Under demonstrationerna i samband med presidentvalet lyckades regimen slå rätt många rekord i kassa bortförklaringar. Det var inte Bassijs eller regimens soldater som dödade Nedah utan det var CIA och demonstrationerna var inte folkliga utan en del av ett utländskt komplott styrda av Storbrittanien.
Nu meddelar regimen att polisen startat en undersökning mot 12 personer som misstänks ha infiltrerat den paramilitära gruppen Bassijs i syfte för att ”ställa till med bråk” och skapa ”orodning”. Dem här 12 som regimen nu identifierat har inte någon som helst koppling till Bassijs och har aldrig heller varit medlemmar.
Efter oroligheterna anklagades Bassijs inte bara för att ha brutalt misshandlat demonstranter och i vissa fall ansvariga för mord. Men också för att gruppen löpte amok under nattetid och spred skräck i Teherans bostadsområden genom att sätta eld på bilar och vandalisera folks hem. Det resulterade i tusentals polisanmälningar och missnöjet var så pass stort att regimen lovade att ersätta skador orsakade i en del stadsdelar för att lugna folket. Men nu så får vi veta att det inte var Bassijs fel utan även dem har blivit infiltrerade av CIA, britter och Hollywood.
Det är nog ganska klart att regimen i Iran har en helt annan syn på underhållning än en stor del av världen och även den iranska befolkningen har.Varenda mulla med självrespekt kritiserar och avskyr Hollywoods kulturella grepp. Regimen i Iran har också vänt på varenda sten i försöket att bryta den senaste storfilmens grepp om befolkningen – men fredagsbönen och den senaste propaganda produktionen tenderar att vara en lätt match mot filmer som Sagan om Ringen och andra blockbusters som är stora hit på den svarta marknaden.
Men det är inte bara en halvnaken Angelina Jolie som Khamenei upprör sig över. Utan Hollywood är en del av ett politiskt system. Ett system som ibland kontrolleras av helt andra än tom amerikanska politiker och presidenter (ma.o en judisk konspiration). Han fortsatte att kritisera regisörer som gör filmer enbart för att vinna Oscars eller nobelpris i kultur (det finns tydligen en sådan).
Med de orden uppmanade han landets konstnärera att ständigt arbeta för att främja nationen och islamssak – ingen politiskt kontroll där inte.
De senaste månaderna har varit hektiska med flytt till sthlm och allt vad det innebär. Samtidigt som det är livsfarligt att tappa kontinuiteten i bloggandet – det blir så lätt att pausen blir längre än man trott. Men nu ska jag återigen försöka att blogga mer regelbundet.
Terrorgruppen Jundallah har slagit till igen och den här gången rejält. Hittills har gruppen som bäst varit en irriterande moment för regimen. Gruppen har mesta dels gjort sig känd för att döda soldater oftast av lägre rang och genomföra terrorattentat i mindre skala.
Men med dagens attentat har Jundullah jobbat upp sig. Det rapporteras om 60 skadade eller döda och bland dessa ska det finnas ett flertal höga befäl inom Revolutionsgardet .
Regimen pekar givetvis på att USA ligger bakom och att det är USA som beväpnar gruppen. Det finns goda skäl att tro att regimen har en poäng. Att USA under Bush-administrationen hade som strategi att beväpna diverse terroristgrupper inne i Iran för att destabilisera landet. Jag misstänker och hoppas att den nya administrationen övergett den taktiken och det här terrorattentatet är knappast något som underlättar förhandlingar med Iran eller stärker reformisterna.
Tvärtom, ett attentat med en sådan högprofil ger regimen argument och skäl för att vara än mer hårdför mot dissidenter och stärker säkerligen hökarnas position i utrikespolitiken.
Jag har visserligen inte bloggat men det händer inte särskilt mycket nytt heller. Regimen fortsätter att hävda med en åsnas envishet att demonstrationerna i samband med valet var koordinerade och planerade av utländska makter. Samtidigt som Ahmadinejad desperat försöker skramla ihop politiskt kapital genom att hävda att valet gick rätt till och att han vann med en historiskt stor marginal osv…
Jag har pågrund av flytt och jobb varit väldigt inaktiv på bloggen. Men ser nu att DN har en artikel om att tre personer dömts till döden för sin medverkan i protesterna i samband med presidentvalet. De anklagas för att tillhöra antingen kommunistiska galenpannorna Folkets Mujaheddin eller de Rojalistiska galenpannorna som tagit på sig ett par mindre attentat i Iran de senaste åren.
Jag skrev redan när rättegångarna började att risken för att dödsstraff utmäts finns dock så tror jag inte att dem kommer att verkställas. Regimen vill sända en stark signal om att den inte kommer att vika sig och att det finns konsekvenser för den som är beredd att gå emot den. Men den vill samtidigt rädda det som finns kvar av legitimitet och ansikte. Samtidigt som man inte vill skapa martyrer för demonstranterna. Därför är jag rätt säker på att de dödsstraff som utdöms kommer att förvandlas till livsstids fängelse eller dylikt.
Att läget är spänt mellan Rafsanjani och Ahmadinejad är inte en nyhet. Men se på filmen som spelades in i samband med Eid-el-Fitr firandet. Rafsanjani hänvisas till att ställa sig bredvid Ahmadinejad men vägrar demonstrativt och ser till att det står minst en person mellan honom och presidenten. Ahmadinejad skrattar till och ser lite obekväm ut…
Det är lätt hänt i dessa dagar att det ploppar upp självutnämnda experter som gärna uttalar sig för det iranska folkets räkning – även om många av dem bott i exil de senaste 10-åren. För den som vill veta hur läget egentligen ligger till så kan man få en liten riktning av World public opinions senaste undersökning.
Undersökningen som gjordes mellan 27/8 – 10/9 visar på en del intressanta saker, bla.
1) 63 % av de tillfrågade sa sig vara positiva till Iran och USA återupprättar diplomatiska relationer.
2) Men bara 16% sa sig ha förtroende för Obama (visserligen en ökning från 6% från den senaste undersökningen). Det är också den lägsta siffran som Obama noterar i något av de 20 länder där WPO gör undersökningar.
3) Bara 25 % av de tillfrågade tror att Obama verkligen respekterar Islam medan 59 % säger att han inte gör det.
4) Hela 77 % har en negativ syn på USA – det är visserligen en förbättring från 85 % från 2008. Bland annat säger ungefär 80 % av de tillfrågade att USA försöker försvaga och splittra den muslimska världen och ungefär 75% säger att USA är kulturimperialistisk. Men iranierna är generellt positiva till amerikaner, hela 51 % säger sig gilla amerikaner.
Sen blir det riktigt kontroversiellt. Undersökningen visar att
1) 81 % av de svarande ser Ahmadinejad som Irans legitime president.
2) 62 % säger att de helt ut litar på valresultatet medan 21 % till viss del litar på resultatet. Bara 13 % ifrågasätter valresultatet.
3) Hela 81 % säger att de är nöjda med valrörelsen och valproceduren – men bara hälften är väldigt nöjda med processen.
5) Av de svarande sa 87% att de röstade i presidentvalet. Hela 55% sa att de röstade på Ahmadinejad, bara 14 % att de röstade på Mousavi. Medan 26% sa att de inte ville svara.
6) På frågan om vem de skulle rösta på om det var val idag svarade 49 % att de skulle ha röstat på Ahmadinejad, 8 % på Mousavi, 13 % skulle inte ha röstat och 26 % ville inte svara.
Synen på Ahmadinejad och regimen…
1) Ungefär 80% säger att de anser att Ahmadinejad är ärlig – men bara hälften anser att han är ”väldigt ärlig”.
2) En majoritet uttrycker stöd för Irans olika institutioner men det är presidenten som man hyser störst förtroende för. Hela 84% har förtroende för presidentämbetet.
3) Ungefär 9 av 10 säger att de stödjer det nuvarande styrelseskicket – men bara 41 % är väldigt nöjda.
4) 6 av 10 gillar att Iran är en teokrati och bara 25 % är mot systemet.
5) Samtidigt uttrycker en majoritet att de anser att valet av den ”andlige ledaren” är demokratiskt.
Intressanta siffror visserligen. Men det finns ett litet problem. Som WPO säger själva så visar t.ex det stora antalet personer som inte ville berätta vem de röstade för i presidentvalet att rädsla spelar en roll när folk svarar på dessa undersökningar. Det gör att man måste ta svaren med en nypa salt. Men det går inte heller att kasta ut allt och säga att det här inte har en bäring på verkligheten. Sanningen ligger någonstans i mitten och det är ett problem för både regimen och alla självutnämnda experter som talar för ”alla iranier”…
